allt var så enkelt tills du kom med dina ostyriga lockar å fantastiska jävla doft. vad är det för parfym egentligen? flaskan påminner lite om nån form av antik dildo från 1800talet minns jag, en lustig cylinder i mörkbrunt glas som ser ut att flagna på nåt sätt. det är väl bara någon häftig effekt, men det ser riktigt äkta ut. när jag lägger näsan mot din hals är det som om vi precis träffats, och jag tänker: han luktar inte som någon jag nånsin träffat förut. sen tittar jag på honom, hans märkliga drag som jag föll så hårt för på den där sunkiga festen nånstans i paris ännu sunkigare förorter för snart två år sen, och när jag hör det där karaktäristiska harklet som är så typiskt honom – en rosslig historia till följd av alldeles för många års flitig konsumtion utav rulltobak, och som jag på nåt sjukt sätt finner galet charmigt – vet jag att han inte heller är som nån jag nånsin träffat, eller nånsin kommer att träffa. du har visat mig så mycket, vet du det. alla våra promenader i norra paris och den ständiga jakten efter skatter på guerrisol, onyktra äventyr i berlin med sena nätter och tidiga mornar, enkla frukostar i ditt pyttelilla kök. alla våra töntiga bråk om den perfekta koktiden på ägg, och de mindre töntiga som så ofta spårade ur för att sedan sluta i krokodiltårar och förlåt förlåt.

hej kp, vad gör man när hjärtat och hjärnan förklarat krig med varann? det verkar inte som att de kommer försonas igen och jag har snart slut på nagelband.

mvh känsloexponerande bloggerskan