har packat hela morgonen. satan vad mycket grejer man samlat på sig ändå. sorterar motvilligt bort marjas små strumpor, linnen och trosor från mina och när jag gör det fylls jag av så mycket känslor att jag måste sätta mig ner och pausa med jämna mellanrum. drar på mig hennes tröja som doftar så gott att jag aldrig vill ta av mig den, samma doft som jag fått avnjuta varje dag i snart ett år nu när jag pussat henne i nacken på morgonen medan hon kokar te i vårt sketna lilla kök. och ja nu är det alltså meningen att jag ska klara mig utan brudjäveln igen. tjejen som ägt mitt hjärta ända sen hennes bruna bebisögon mötte mina blåa för snart 21 år sen. det e precis så jag känner mig nu, som en hjälplös liten bebis vars snuttefilt plötsligt och brutalt ryckts ur mina utsträckta, spretande små händer. det är helt sjukt hur fäst man kan bli vid en person, hur en enda relation kan vara så löjligt viktig och avgörande i livet. men vi har gjort det förut, så vi kan väl göra det igen.

känns fan inte kul dock.

älskar dig min duva.