klockan är nu halv åtta i den amerikanska världen. det börjar ljusna ute, fucking finally – jag har varit vaken sedan klockan halv fem, satte alarmet i ett försök till strategiskt jetlag-tänkande så fingers crossed att det funkar nurå. jag åker nämligen tillbaka till tyskland idag. det har varit två minst sagt intensiva veckor och jag är faktiskt bara riktigt lättad över att få komma “hem”. eller hem förresten, vart är det – jag har fortfarande inget jävla hem men ok, europa, så länge jag är i europa känner jag mig faktiskt relativt hemma. men att leva såhär börjar bli rätt påfrestande. har börjat tjuvröka igen, inga större mängder utan bara på den ringa nivån som fortfarande tillstädjar de där små mysiga nikokickarna, som jag nu insett måste vara vad folk syftar på när de menar att det är “avslappnande” att ta en cigg ibland. jag är trofast mina gula old holdborn, sitter i det kyliga morgonljuset som börjat fylla rummet och försöker att inte prassla med rullpappret medan kim, som varit min rumskamrat sedan jag kom hit, ligger och sussar sött för sista gången i den fantastiskt sköna super king size:n intill. hon fyllde 18 år för några dagar sedan men är ännu yngre till sinnet – en liten, duktig flicka trapped i en lång, sexig modellkropp. jag använde hennes födelsedag som ursäkt till att bli tipsy på vin och bellinis, medan hon satt där mittemot, rak i ryggen och artigt smuttandes på sin lilla diet coke. hon är typen som kan avrunda en kommentar med “okidoki mathilda?” och få det att låta fullkomligt normalt, och ibland försöker jag haka på: “okidoki kimmie!”, men orden ligger så ofantligt onaturligt i min mun att jag knappt kan uttala dem, och efteråt känner jag mig bara patetisk, så oftast ler jag bara ansträngt till svar medan jag försöker dölja hur illa till mods hennes sprudlande förhållningssätt faktiskt gör mig. jag önskar att jag vore lite mer som hon, lite mer ung, lite mer exalterad, lite mer okritisk, med många, starka känslor. de enda känslorna jag känner just nu är röksug och hemlängtan, och jag har inte ens nåt hem. lite knepig, den här situationen. men det ska bli spännande att se hur det löser sig, för det gör det nog snart.

brrrr…. vad är det för otäck figur som lurkar där i skuggorna egentligen……?

nej men, det var ju bara JAAAAG!!!! tihi *langar självgoda posen* *no shame*

anyhowsies. det är en jävligt svettig kväll här på fulton st i nyc där jag nu spenderat lite drygt en vecka, eller nej mer, snart två veckor, djiiises (som man säger här i amerikat). tiden går fort när man har roligt, eller när man springer runt som en idiot hela dagarna med den två kilos jävla tegelstenen som är min bok i famnen, för att sedan köa, köa i evigheternas evighet, gode gud vad jag hatar att köa, man ska väl inte klaga men oops i just did. nej men det börjar kännas bättre nu faktiskt. jetlaggen underlättade väl inte det hela liksom, inte så lätt att vara munter när man spenderat hela natten med kackerlacksinvasionen i köket som soundtrack, man hör dem verkligen springa kors och tvärs med sina små vidriga ben klickandes mot stengolvet, hhhhhhhhaaaaa ryser av att bara skriva detta. det är ljudet av ångest mina vänner, ljudet av ångest. jag hoppas innerligt att ni aldrig behöver utsättas för det ljudet. folk bara ler när jag beklagar mig om detta och upplyser mig glatt om att “ser man en kackerlacka betyder det att det finns tusen till i lägenheten”, tack det var precis vad jag behövde höra. jag spenderar en förmögenhet på alla jävla vanillamoccacinnamon-lattemacciatofrappuccino with extra creamy cream and cookiechip moccachippies och blivit mästare på att vinka cabs, köper nybakat bröd på whole foods varje morgon och tittat på utsikten från diverse höga byggnader men har liksom fortfarande inte hajjat grejen med nyc, nej ljusen inspirerar mig inte och gatorna får mig definitivt inte att känna mig brand new, tvärtom – vafan är det med luften här, jag verkar åldras minst ett år om dagen och känner mig lika återfuktad som en askkopp oavsett hur många flaskor vatten jag häller i mig. jag saknar europa, berlin, mina föräldrar och vänner, men mest saknar jag tjejen som den här bloggen ständigt tycks återkomma till, the one and only, min marja, som varit alldeles för långt bort, alldeles för länge.

förlåt för whinigt inlägg. men ni känner mig, jag måste ju få lätta på hjärtat med jämna mellanrum. känns som alltid så mycket bättre nu! tack bloggen! nattinatt från city of digusting bugs