halloj kära läsare, följare, stalkers samt halvengagerade slösurfare! hoppas ni har haft en go vecka. det har jag. haft lite plåtningar varav en var i danmark. det var kul men sen var mitt flyg försenat typ sju timmar så jag kom fram mitt i natten, utan batterier på luren, plånbok eller någon som helst kunskap om hur fan man tar sig runt via nattbuss i den här stan. inte en själ syntes till ute på gatorna, hade inte ätit på 10 timmar, det var kallt som satan, blev lite trött på livet. men plötsligt blev gud god igen, och på något sjukt sätt lyckades jag springa på två svenska tjejer som skulle ta en taxi till stan, närmare bestämt ett stenkast från var en god vän råkar bo, som sedan inte bara visade sig vara hemma och uppe utan även i besittning utav raffinerad italiensk takeaway (!!!!!!!) helt ok vändning sådär. vad mer. jo, appropå raffinerad mat! vi har utökat vår lilla familj +1 under obestämd tid. mikey är skitrolig och kickass på att just laga raffinerad mat, och dessutom ser han ut som en ung billy idol vilket ju är en fantastisk kvalitet! välkommen mikey! hur som. nu ska jag ta och hoppa in i duschen och sedan får vi se vad jag hittar på förnåt skojigt. hejsvejs så länge!

Tweet

tänkte visa er lägenheten som jag bor i lite snabbt, för jag tycker det är så mysigt här! klassiskt finskruttig berlinlya i kreuzberg, mycket kvar att styra upp men det börjar ta sig. investerade i några blomjävlar till köket här om dagen. fan vad tjusigt det blev! trodde det var en myt att man blev glad av växter, men icke! jag är fullkomligt såld! jag vill begrava hela lägenheten i grönska, förvandla den till ett växthus och pyssla med plantor och örter varje dag. det är nog bra med lite vegetationsmani såhär i höstrusket. kanske borde börja dreja krukor också? och måla stilleben av tulpaner? nähä? nä ok. anna, min fantastiska samboende, har slagit på stort och köpt ett piano. i nuläget är det lite ostämt, en kille kommer och fixart i veckan, men hon är så skillad att hon ändå får det att låta alldeles ypperligt när hon spelar. först blir jag alltid lite arg för att hon är så duktig och ambitiös medan jag bara suger och är lat, men det är övergående och inom några sekunder har jag glömt denna lilla petitess utan står istället bara och njuter medan ljuvlig klaverimagi fyller rummen och får precis allt att verka praktfullt och storartat.

kan nog vänja mig vid detta.. ja, det kan jag nog.

Tweet

pics Patrick Houi

jag har fortfarande ingen kamera till hands, och vad är väl en blogg utan bilder? förutom möjligtvis litterärt stimulerande eller något i den stilen, gud förbude. Nej, sådant sysslar inte jag med, jag gillar ju som bekant att använda detta fiffiga webbpubliceringssystem till att massera mitt ogenerade ego genom porträtt av olika slag istället! men det skadar ju förstås inte när porträtten är framtagna med hjälp av ett fantastiskt team i en fantastisk miljö, som ovan. älskade det rosa håret, hade sådan separationsångest att jag inte tvättade det förrän det blev till någon form av diskvattenfärgade shitlocks med spännande leddjursarter i. nu har det dock återgått till sitt normala, tråkiga och relativt anständiga tillstånd. trist

hur som helst. jag har sagt det förut men jag säger det igen. tålamod mina vänner – snart är jag tillbaks. STRONGER THAN EVARRRRR!!

Tweet

precis såhär nöjd är jag nu. ni ser va? ser jag inte jävligt nöjd ut? jo, det gör jag, jättenöjd, eller hur? vet ni varför? jag ska tala om för er varför. för att hobo-kapitlet i mitt liv finally är över! jag har alltså blivit med hem! jag har ett krypin! en kvart, lya, lägga! hemvist, en riktig hemvist! jag tror inte ni kan förstå tillfredsställelsen i att hålla i ett par HEMnycklar, bära HEM matkassar, ta u-bahn HEM, mysa HEMMA. herregud vilken lyx. nu kommer jag ihåg varför folk envisas med att ha en bostad, det är ju helt fantastiskt. jag får vara här! jag får stanna här! jag måste inte härifrån, inte på länge! jag behöver inte checka in eller ut eller boka eller ringa eller sova i en våningssäng eller på någons soffa eller lämna mina väskor i diverse källare eller på agenturen eller gå till starbucks för att surfa på internet. allt finns här! förutom min nya flatmate, som anländer på fredag. kan knappt vänta! hon är perfekt! allt är perfekt! jag är så lycklig!

detta betyder givetvis att jag kommer börja blogga mer. det är väl bra? ska bara gräva fram min kamera. har tyvärr inte tagit så mycket bilder på sistone, knappt några alls faktiskt. men jag har historier, många små historier, och fler kommer.

Tweet

klockan är nu halv åtta i den amerikanska världen. det börjar ljusna ute, fucking finally – jag har varit vaken sedan klockan halv fem, satte alarmet i ett försök till strategiskt jetlag-tänkande så fingers crossed att det funkar nurå. jag åker nämligen tillbaka till tyskland idag. det har varit två minst sagt intensiva veckor och jag är faktiskt bara riktigt lättad över att få komma “hem”. eller hem förresten, vart är det – jag har fortfarande inget jävla hem men ok, europa, så länge jag är i europa känner jag mig faktiskt relativt hemma. men att leva såhär börjar bli rätt påfrestande. har börjat tjuvröka igen, inga större mängder utan bara på den ringa nivån som fortfarande tillstädjar de där små mysiga nikokickarna, som jag nu insett måste vara vad folk syftar på när de menar att det är “avslappnande” att ta en cigg ibland. jag är trofast mina gula old holdborn, sitter i det kyliga morgonljuset som börjat fylla rummet och försöker att inte prassla med rullpappret medan kim, som varit min rumskamrat sedan jag kom hit, ligger och sussar sött för sista gången i den fantastiskt sköna super king size:n intill. hon fyllde 18 år för några dagar sedan men är ännu yngre till sinnet – en liten, duktig flicka trapped i en lång, sexig modellkropp. jag använde hennes födelsedag som ursäkt till att bli tipsy på vin och bellinis, medan hon satt där mittemot, rak i ryggen och artigt smuttandes på sin lilla diet coke. hon är typen som kan avrunda en kommentar med “okidoki mathilda?” och få det att låta fullkomligt normalt, och ibland försöker jag haka på: “okidoki kimmie!”, men orden ligger så ofantligt onaturligt i min mun att jag knappt kan uttala dem, och efteråt känner jag mig bara patetisk, så oftast ler jag bara ansträngt till svar medan jag försöker dölja hur illa till mods hennes sprudlande förhållningssätt faktiskt gör mig. jag önskar att jag vore lite mer som hon, lite mer ung, lite mer exalterad, lite mer okritisk, med många, starka känslor. de enda känslorna jag känner just nu är röksug och hemlängtan, och jag har inte ens nåt hem. lite knepig, den här situationen. men det ska bli spännande att se hur det löser sig, för det gör det nog snart.

Tweet